Otryggare kan ingen vara

Britney Spears är inte den enda missbrukaren som har barn eller som tror att barn är en rättighet. Många barn växer upp i missbrukarfamiljer och har det rent fördjävligt. Just nu läser jag en bok som heter Otryggare kan ingen vara som är en sann berättels om tre barns uppväxt med en missbrukande mamma. Boken är skrämmande och man blir förtvivlad över att läsa hur det har gått till med skola, socialtjänst och samhället i övrigt. Inte många vuxna runt omkring såg dessa barn och deras uppväxtvilkor som kantades med missbruk, misshandel och sex. Det handlar om myndigheter som lyssnade på mamma, inte på barnen. Och det är som barnen säger i boken (de är vuxna idag) att på den tiden så var det så att man utgick från den vuxnes situation. Barnen hade oftast ingenting att säga till om. Den tiden var på 80 -och 90-talet.

Av dessa tre barn så lever två idag, den yngste sonen körde ihjäl sig när han var 24. Då var han missbrukare och hade en lång brottslista bakom sig. De två äldsta har det gått bra för och de har fått psykolog hjälp i vuxen ålder.

Under sin uppväxt så fick dessa barn uppleva mishandel av mamman, de fick se på när mamman hade sex med alla möjliga män, de blev utelåsta när mamman var ute och söp och äldsta dottern fick ta hand om sina syskon när mamma åkte iväg. Och då var dottern tio år. Mamma hade ofta besök av "vänner" som satt vid köksbordet och drack och knarkade. Helena, som äldsta dottern heter, kom speciellt ihåg ett tillfälle då mamma hade en väninna på besök. Den här väninnan hade ett dotter som var ett par veckor gammal och det föll naturligt att Helena fick ta hand om spädbarnet medans deras mammor söp på nätterna. En gång satt den lillas mamma med henne i knät och sprutade i heroin samtidigt som hon ammade flickan.

Det som är mest skrämmande är att många barn idag har det så här. De lever med missbruk hela dagarna, blir utelåsta och övergrepp sker i familjerna. Vem ser barnen? För boken tar upp det faktum att det var inte många runt omkring som såg barnen. De såg och lyssnade på mamman som pratade omkull vem som helst och lurade till sig bidrag titt som tätt. Ett av syskonen hade även en CP-skada som mamman inte var sen att utnyttja i bidrags syfte. Det fanns några få vuxna i omgivningen som dessa barn kände sig trygga med.

Boken tar upp det faktum att vi borde se över kommuners hantering av just familjeärenden och barn i missbrukarfamiljer. Det verkar allt för lätt att bara lyssna på föräldern och sedan sticka till en massa bidrag. Tre barn lämnades själva utan något som helst stöd av socialtjänsten eller andra myndigheter, varav en blev missbrukare själv. Och man kan fråga sig vems fel det är när en mamma kan hålla på att ställa och styra hur hon vill utan att man har bättre koll. Och vems fel är det när barn lämnas att leva i sån här miljö?